Här kommer jag att samla mina möten och upplevelser med Ursus Arctos, alltså den svenska brunbjörnen som har sin hemvist runt vår husknut och då menar jag verkligen det ordagrannt. Jag bor mitt i ett område där björnhonor tycker det är perfekt att föda upp sina ungar i och de ställer till problem för mej. Jag gillar dem och beundrar dem för deras livskonst, klokskap och utseende! De är ju så fina,gulliga och maffiga men jag vill inte det ska vara för många. Min gubbe har 2011 haft 65 björn-obsar och jag har 35 !? i vårt närområde!



torsdag 4 mars 2010

En gång när jag satt på bron och tittade på jämthundsvalpen Pillerill som lekte lös och fri ute på gården kom en björn. Tyra satt fast i latsnöret. Det är ett rep som är kanske 6 m långt och våra hundar får ibland sitta fast i det och kan då vara nära det som händer ute på gården.
Klockan var cirkus halv fem på eftermiddagen, en solig junidag och jag väntade hem gubben till middag, maten var nästan klar. Pillerill var bara 3-4 mån.
Helt plötsligt uppfattade jag Tyra som, mitt i leken, blev "strev som en käpp" !?
Nej, tänkte jag, inte nå´n bjenn nu!!!
Jag har lärt mej tyda hennes kroppsspråk men ibland tror jag inte, vill inte tro vad ögat och magkänslan signalerar om.
Jodå, hon började hoppa högt (och då menar jag högt säkert 1,5-2m) i luften. Hon tog vind,
"drog vere" som vi säjer, i sin nos...
Pillerill han fattade ingenting och han tittade på Tyra och trodde hon ville tokbusa.
Men han kände nog att det var något viktigt på gång för han kom till mej ganska snabbt.
Jag fattade direkt och ville fånga in valpen, han var ju för liten för björnjakt.
Sedan tittade jag bort mot vägkurvan österut och där var den, björnen.
Under tiden öste Tyra på med sitt argaste skall och jag satt med en sprattlande
Pille (utesluter -rill i vardagsslag) i famnen och fick se hur björnen lungt stannade upp och tittade, vädrade på oss för att sedan lika lungt gå in på vägen, den kom nerifrån sjön, och över den för att sedan gå på vägslänten bort från oss mot byn.
Jag brukar släppa lös Tyra så hon får jaga bort ohyran men den här gången
vågade jag inte göra det. Varför vet jag inte. SÅ var ju inte hemma och jag var rädd om valpen.
Man vet aldrig vad som händer i mötet med björn!
En vanlig eftermiddag i mitt liv och potatisen kokade över, fläsket brändes och jag fick en björnupplevelse till att minnas.
Det blev ingen cykeltur den kvällen och förresten det, så cyklar jag nästan inte alls under de värsta björnmånaderna maj och juni.
I slutet på juli börjar jag så smått tordas ge mej ut på lite längre turer.
---
Tre nya mindre klipp som ska
få sin plats i BjennBua.



Inga kommentarer: