Pappersklipp

Har gjort ett björnklipp.
De gör sig i papper, bjennan.

För 2,5 år sedan blev den här unga björnen skjuten för Tyra och hon talade varje gång om att det var hennes när den låg i Rosenrummet i väntan på vidare flytt.
Här i omgivningarna skulle det vara bra om det blev skjuten, iaf en björn per år.

Men det är inte så lätt för det är mest av honor med ungar här och de är ju fridlysta.

För mej känns det och är det problematiskt eftersom honor med ungar inte år så kul att ha inpå knutarna.

En händelse om det får du här:

Klockan 22 en kväll tidigt i maj 2008 tittade SÅ, min man, ut genom köksfönstret och såg då en björnunge stående på första brosteget. Men va f-n tänkte han , så klart. Samtidigt ser han två ungar till ca 10 meter från bron och mamman på andra sidan bron!

Alltså, 4 björnar hälsade närgånget på den kvällen.

Som tur är har vi Tyra, som har till uppgift att jaga iväg närgångna björnar.

SÅ släppte ut henne och funderade ett ögonblick på hur det skulle gå eftersom de var en hona med ungar. Skulle hon vara tuff nog och mentalt stark för den uppgiften?

Men Tyra hon hoppade förbi ungen som stod på bron och satte kurs direkt på storbjörnen !

Skällde som en galning på den och hon gjorde flera utfall mot Tyra, naturligtvis, för hon ville samla ihop ungarna sina och dra därifrån. Hon ställde sig på bakbenen flera gånger för att se var ungarna var. Inte lätt att hålla reda på dom när situationen blev så kaotisk eftersom Tyra skällde, vrålade och var vedervärdigt aggressiv och med SÅ stående på bron.

Björnmamman blåste och fnöste och fick med sig två av ungarna en bit emot skogen som börjar 50 meter från huset. Den tredje ungen fattade inte galoppen så honan vände om efter 20 meter för att hämta den.

Under hela tiden hade Tyra värsta ståndskallet mot mamman. Hunden brydde sig inte om ungarna och visade heller ingen tvekan fast det var så många björnar så nära henne.

När tredje ungen till slut följde med honan så bar det av till skogs.

Hon föste sina ungar framför sig med en ylande Tyra bakom sig.

-

Den familjen kom inte tillbaka in på gårdsplanen något mer det året.

Var på jobbet den kvällen och tur var det så jag slapp en hemsk upplevelse. Jag hade gjort iordning en liten trädgårdsruta, under köksfönstret bredvid bron, där jag skulle kunna vara i trygghet för björnar !

Trodde jag, ja !!!

--

Vi har insett att det bara finns ett bra sätt att jaga bort närgångna björnar och

det är med en arg och störande hund.

---

Eftersom vi lever och bor i björnland så måste vi markera att här ska de inte vara.

Vi har sett och förstått att björnarna som har sitt hemområde här känner oss.

Vet hur våra bilar låter och vet sannorlikt hur vi låter, våra röster och vad vi gör för ljud.

Strax ovanför vår gård finns det ett björnide som har utsikt rakt ner och över oss.

Jag inbillar mej hur den som har bott och kommer att bo där sitter och lyssnar och vädrar ut över nejden innan den går till ro. De björnarna känner nog till oss rätt väl.

----

Björnmamman med de 3 ungarna fick vi titta på många gånger under maj månad det året.

Vi bjöd även hit en naturfotograf som fick fina bilder och film på dom.

Ska visa det en annan gång.

Till våren kommer jag att erbjuda logi i BjennBua till den/de som vill få en möjlighet att se och kanske uppleva ett björnmöte i krokarna kring vårt hus. Om någon redan nu är intresserad så maila till mej på djupudden@gmail.com

Det blir inte så många som får den här chansen.

Bilden här är en på av de björnar jag fick studera ordentligt, i maj ifjol.

Suddigt pga halvklen kamera och darr på handen.

Det är så spännande och mäktigt att få ett litet ögonblick av deras liv bara man/jag är i tryggt förvar. På bron, i bilen eller bakom fönsterrutan ! möjligen ett par meter från husknuten !

foto Göran Ekström/N

Första gången jag såg en björn var 1967, jag var 15 år.
Det var vid Byvattenvägskälet på vägen till Svaningen. Jag satt i bussen som, på den tiden, transporterade både post, folk, mat och alla andra förnödenheter som både folk och fä behövde mellan Ström och Svaningen. Jag skulle hälsa på min mormor. Efter många stopp och den obligatoriska avstickaren till Bonäset blev vi fyra kvar i bussen efter Hillsand.

Chauffören, en äldre farbror, en annan flicka och jag.
Det var sommar och sen eftermiddag.
Rätt som det var krängde bussen till och chauffören bromsade in och
ropade till: - En bjööörn!!

Jag visste knappt vad han menade men tittade upp och fick se en brun sak springande lite av och till på ett, typ, avlägg på högersidan vägen.
Jag blev inte upphetsad precis... var väl inte så intresserad av naturupplevelser på den tiden. Men när chauffören öppnade vikdörren på bussen och sprang ut och rätt emot björnen då tyckte jag det var läskigt. Varför i fridens namn gjorde han så?

Björnen skuttade in i skogen och chauffören efter med viftande armar....!?
Det gick att se ganska långt in mellan träden men björnen försvann rätt snabbt ur synfältet ändå. Tillbaka kom en anfådd och upphetsad bussförare som satte sig bakom ratten och fortsatte färden till Svaningen.

Och där satt jag och fattade nästan inte vad som hänt. Men märkvärdigt var det och det pratades bland de vuxna om "en dann bjenn". Vart den kom ifrån och vart den tog vägen ?
Det var inte vanligt att få se björn på den tiden.

Här kommer jag att dela med mej av mina björnupplevelser som

sker och har skett utanför husknuten varje år.

Jag och min familj har bodd på torpet i 20 år och dessförinnan bodde mina svärföräldrar här i alla sina dagar och före dom byggde och levde svärfaderns fosterföräldrar här till livets slut.

1979 hade jag min första björnupplevelse här.

---

Våra barn var 4,5 och 2 år och de var i "pärlanne" med sin pappa och farfar och plockade sten. Det var på försommaren innan "pärsättinga" och stenarna kastades i zinkbytter och i skottkärror så det skramlade och rasslade ordentligt.

Barnaröster blandades med karlarnas basar.

Alltså liv och rörelse på torpet.

Jag var i köket och kokade förmiddagskaffe till arbetsfolk och en granntant som var på besök.

Farmor Ada och grannen satt vid köksbordet och resonerade om sina vardagshändelser och jag satt på vedpannan och tittade ut mot vägen som går till byss OCH DÅ såg jag ett får som sprang över vägen från sjön och upp emot en lada som står ca 50 m från gårdsplanen.

Tänkte fortare än blixten; ett får ? det fanns inga får här omkring ! och i samma ögonblick såg jag att det var en björn, en ljusbrun en, den lyste som av guld i solstrålarna som letade sig ner mellan granarna på sidan av vägen.

Barnen var ute i "pärlanne" och det var cirkus 30 m mellan björn och barn !!! Hjälp !!! jag tog mej snabbt ut på bron för att uppmärksamma SÅ, min man, på vad som hände.

Jag tordes inte skrika för det visste jag att karlarna inte skulle gilla så jag pekade och sa BJENN med min då rädda och pipiga röst..... hjälp ! jag trodde med säkerhet den besten skulle äta upp mina go´knular, barnen.

SÅ fattade snabbt och istället för att rädda våra barn gick han efter björnen för att se vart den for åt för håll!!??

Farfar JB ställde ifrån sig byttan han hade i näven och hämtade barnen och gick lungt till mej som stod på brosteget med dallrande skinkor och andnöd.

SÅ kommer tillbaka och hade sett två björnar uppe i backen bakom ladan!?

Ingen mer stenplockning blev det för mej eller barnen den dagen.

-

Då, just den eftermiddagen, började min rädsla för björn att ta sig......