om en björnjägare för ca 150 år sen

Torpet Ringsjöhöjden i Svaningen

anlades av min förfader på morssidan, Erik Ersson f 1730, från Viken i Hammerdal.

Hans sonson Lars Jönsson kallad Lars Goffar, f. 1824 d. 1911,

ansågs vara en stor björnjägare. Han var också känd för sin ovanliga styrka.

Lars Goffar var en farbror till min morfarsfar.

Det fanns gott om björn i Svaningen redan då. Under ett år i mitten på 1800-talet

dödades 13 björnar i byn.

Skottpenningen var 50 Rdr.

Tänka sig vad mycket pengar det skulle ha varit på den tiden.

Jag undrar hur han bar sig åt vid jakten på björn. Var det med björnspjut på vintern

eller/och bössa? Hade han hundar eller smög han sig på dom? Eller grävde han en fallgrop?

Hjälptes karlarna åt? Var det på våren?

Den här Lars Goffar han ville helst bara jaga och fiska så han sålde sin del av gårdsarvet och bara bodde hos sin bror. Han gifte sig aldrig men blev sambo så småningom och fick två döttrar när han var i 60-årsåldern. Sambon Ingeborg var ca 30 år yngre !

Lars Goffar var väldigt troende och Gustav Hedenvind Eriksson har i sin bok,

Med Rallarkärra Mot Dikten skrivit så här om honom:

" Emellertid var Lars-goffar den märkligaste bekantskapen jag gjorde här. Hos honom satt jag mången lördagskväll vid den öppna spisen och åt rågbrödssmörgåsar, som hans hustru bjöd på, medan törveden brann med mjuka lågor och han oavbrutet drog eld på pipan och berättade om "gammeltia". På söndag var det dock inte lönt komma till honom och höra något berättas, ty då skulle han läsa sin predikan, och då fick intet störa honom.

De berättades att en mikaelidag i hans ungdom tog det eld i hans bastu, detta just som han begynt läsa sin predikan. Bastun innehöll kött av två älgar, ett par björnskinkor och ett hundra tjäderbröst. Men han kunde icke avbryta sin läsning, bastun med hela sitt innehåll fick brinna ned. Grannarna klandrade honom, men utan ett ord grep han sig på måndagsmorgonen an med att uppföra en ny bastu, och innan veckans slut hade han icke blott denna under tak, han hade också skjutit en älg och skulle då triumferande ha sagt följande: - Sir dekk. Bare ein int släpp tage mä Vår Herre, så ge´n igen nästan allt Han tege.

Ofta har jag tänkt på denne troende. Han var en Jobs like, en jämtländsk såda.

Han begynte alltid sina berättelser med orden: - De henne vårte nog sagt för sant.

Å je tala ta saga å ljug i så fall ta e lögn".

-

Jag minns när jag och min bror var små och var i Ringsjöhöjda så skulle vi träna björnjakt och det var med spjut och vi låtsades att björnen låg i idé.

Tror det var ett miljöarv som vi fick en del av, ett arv som gått igenom många generationer.

Kanske är det delvis därför jag önskar att minst tre björnar skjuts i mitt närområde när björnjakten går av stapeln i år.

Jag får hoppas på gubben som i kväll har skjutit upp för "Björnpasset".